I fredags innan inregistreringen hann jag och Daniella svänga in på det alldeles nyöppnade Westcoast elites invigning. Gymet drivs av Linda Jerklöv, en välmeriterad tjej som bland annat jobbar som personlig tränare och massör, kettlebellsinstruktör och även har en historia som fitnessdomare. Hon har även varit min pt en gång i tiden.

Satsningen är något utöver det vanliga och jag skulle säga att gymet riktar sig framförallt till styrkelyftare, friidrottare, löpare och crossfitutövare. Som pt hyr du in dig och nyttjar sedan lokalerna till dina klienter så mycket du vill.

Jag vet att Linda alltid gör saker på allvar så jag förväntade mig inget annat än top class. Ändå höll jag på att tappa andan när jag klev in i gymet. Vilken dröm! Bara kvalitetsutrustning från Eleiko, stora och ljusa ytor och alla tänkbara förutsättningar för att kunna bedriva en verksamhet. När jag sen klev in i omklädningsrummen dog jag på riktigt. Kan jag få bo där lite? Bara ibland?!

Grymt jobbat Linda och jag önskar dig all lycka till med din verksamhet!

Det kan ju uppfattas som en riktig egoboost det här med att ständigt fotografera sig själv i gymmet. Och på många sätt är det ju det, självbekräftelsen har väl aldrig varit större än nu med instagram som en lika självklar del i människors vardag som fredagstacos och popcorn på bion. Men det finns ju faktiskt reella fördelar med att ständigt föreviga dagsformen, så som att till exempel kunna gå tillbaka och studera sin utveckling.

Bilden i svartvitt togs för nio veckor sedan. Den undre i färg togs idag. Nio veckor är sannerligen inte mycket, speciellt för en tjej, vi har ju inte precis förutsättningarna på vår sida när det gäller muskelbygge. Men jag tycker mig ändå ana en lite köttigare axelbredd och kanske lite mer armar? Sambon tyckte bara att jag blivit hårdare, ådran på höger biceps syns endast på den undre bilden och konturerna vid axel/armövergången är tydligare på samma bild. Om så är fallet så är det bara att sucka och gå tillbaka till verkstan, hårdare ska jag ju fan inte bli just nu, jag vill ju bygga volym! (fast vågen visar drygt ett kilo mer nu än då, det tyder väl på att jag byggt lite ändå om jag nu samtidigt ser hårdare ut?)

Jag vet inte, vad tycker ni?

Här har ni samma bild som högst upp fast i färg och lite mer inzoomad. Tyvärr kan jag inte ta bilden på samma plats eftersom den är tagen i Umeå och dit åker jag inte än på några veckor igen. 

Det må finnas många vägar till Rom. Det må även finnas många Rom, beroende på just ditt mål och dina drömmar. En sak som de alla har gemensamt är dock att du måste kliva ut ur komfortzonen för att nån dem. Du kan vara helt säker på att oavsett vilken väg du väljer till Rom så kommer den att innebära en kamp tuffare än du nånsin hade kunnat ana.

Jag tänker på alla de som är så rädda för att träna hårt, för att ”bli för stora”. Jag tänker  ”I wish!”. Om det ändå vore så enkelt.

Ibland undrar jag vad andra tänker när de ser mig (eller valfri hårt tränande person inom valfri sport) träna. Jag undrar om de tror att jag är lite galen där jag kämpar på. Där jag stönar och stånkar, grimaserar, tar i så det ryker ur öronen, där jag bara kör, kör och köööör! Tills benen inte bär och armarna slutat fungera. De tror nog att jag har tappat det lite. Eller kanske mycket?

Jag har blivit grym på det ska jag säga. Jag tränar som ett svin. Helvete vad jag tar i! Jag ger mig aldrig!

Jag längtar oftast till mina pass. Lite sådär skräckblandat med ett litet pirr i magen eftersom jag vet vad som väntar. Just den där tunga övningen, eller den där jobbiga men ack så effektiva. Min målbild är alltid känslan efteråt. Jag vill åka hemåt och känna att ”Yes, där satt den! ” Helst varje gång. Det går ju inte, det vet jag. Men jag försöker. Alltid. Jag ger mig aldrig, jag öser, pressar, pushar, kööör!

Och jag tänker att ja, såhär är det. Inte serverat på silverfat. Snarare serverat i en pöl av svett med en hel del mjölksyra. Och ja, jag är nog lite galen. Men det är okej.

Jag har ett nytt linne. Jag älskar ryggen på det! (däremot älskar jag inte att jag missat att kamma till håret så en av mina extensions syns men det kan vi väl bortse ifrån?)

Jag fick ett mail häromdagen från en av mina klienter. Det började med ”Jag vill ju påstå att det har hänt något” och sen lite bilder. Och jo, visst fasen har det hänt något. Massor! Vi har jobbat ihop sen i oktober i fjol, först med kost och nu med träning, men den första bilden är tagen för ungefär ett år sen. Såhär skrev den här tjejen i sitt första mail till mig:

Mitt problem med min kost tror jag har pågått under många många år det är först nu jag har insett det. Jag vill inte säga att det är någon ätstörning för jag är väl medveten om hur jag beter mig och det är bara jag som gör de dåliga valen.
Jag är den klassiska jag börjar på måndag. Och så börjar jag på måndag och i sin höjd håller det i sig tills på fredag då jag bokstavligen vräker i mig för det har jag gjort mig förtjänt av. Fortsätter på lördagen med toast med ett glas Cola till frukost, bulle och ett glas Cola till lunch, pizza till middag och lördags mys. Det låter ju helt sjukt när jag ser tillbaka och inser att såhär håller jag på. Varje vecka i princip. I perioder kan jag äta jättebra, ett par veckor, gå ner något kilo för att sen väga upp det där genom att vräka i mig.

Vi har fokuserat på att hitta en balans i kosten för att sedan gå över till träningen där vi har jobbat med att effektivisera, se till att varje pass har ett syfte och sätta upp mål för att hålla motivationen igång. Nu är det en glad och sprallig tjej jag jobbar med, som lyfter tungt som tusan i gymmet och springer längre och snabbare för varje vecka. Som dessutom har skaffat sig lite skinn på näsan och vågar säga ifrån när människor ifrågasätter hennes hälsosamma livsstil. På många sätt en helt ny tjej!

På lördag är det dags för fitnesstävling igen och den här gången i Malmö. Jag åker ner med två adepter, Daniella och Matilda som ska tävla i bikini respektive bodyfitness. Daniella och jag har jobbat ihop i drygt ett år och Matilda har jag haft som klient sedan jag startade mitt team för flera år sen. Nu har jag ju inte längre något team utan Matilda tillhör numera Tess grymma team Diamond fitness (där även Daniella är medlem efter min varma rekommendation, Tess är fantastisk!) men jag och Matilda jobbar fortfarande ihop.

För D är det första tävlingen, M har varit uppe några gånger innan. Första gången handlar om att prova på att dieta, lära sig posera och sen framförallt vara bekväm på scenen. När man går upp igen kan man sätta mål som handlar om att vara större (muskulärt) eller hårdare (fettmässigt) och vi har faktiskt siktat på båda i Matildas fall. Vikten är lägre än tidigare och hon har en större mängd muskelmassa. Dessutom har vi ändrat lite i hennes posering. Det ska bli superspännande att se hur det går!

Daniellas form är också riktigt bra, det går inte att ana att hon är nybörjare inom sporten. Dessutom har hon jobbat jättemycket med poseringen och jag tror att hon kommer göra ett kanonfint framträdande.

Matilda

Daniella

Här kommer ett gäng bilder från backstage och lite utomhus efter tävlingarna. Scenbilder hann jag tyvärr inte med då jag hade fullt upp med att coacha då. Muscle.se brukar dock vara duktiga på att lägga upp väldigt fina bilder från scenen så håll utkik där.

Jag har tömt kameran på lite bilder, den skrek nämligen att minneskortet var fullt mitt under tävlingen i lördags och den paniken vill jag inte vara med om igen! Då påmindes jag om att jag inte har visat er alla mina bilder från helgens tävlingar, så resten kommer här.

Jag har skrivit om snygga ryggar förut men vi tar det en vända till. Ryggar på linnen alltså. Och på sport-BHar. Jag älskar att kombinera så de blir sådär roliga, och iögonfallande och varierade. Jag gillar att blanda olika färger men också att jobba med bara svart. Jag gillar snygga ryggar helt enkelt!

Dagens kombination. I Göteborg där jag hann med en timmes egen träning mellan pt-kunder och löpcoaching på SATS. 

Linne från Dcore, BH från Better bodies och brallor från Röhnisch. 

Jag har länge funderat på att sätta ihop ett speciellt paket med coaching för dig som vill tävla i fitness. Ungefär hälften av mina klienter är ju fitnesstävlande och inför en tävling är det otroligt viktigt att få specialanpassade upplägg och stöd längs vägen, att tävla är lika påfrestande mentalt som fysiskt och det gäller att ha en hållbar plan för att lyckas.

En tävlingsdiet pågår 4-6 månader inför en tävling och under den tiden behöver både kost och träning justeras successivt för att minska fettprocenten och behålla muskelmassan. Under tiden behövs också poseringsträning och ett par tillfällen för live-träning för att kunna bedöma hur fysiken utvecklas och hur dieten ska fortskrida. Jag har därför satt ihop ett paket som passar för de sista fyra månaderna inför en tävling, där både kosten, träningen och poseringen ingår. Vill du dieta längre så går det naturligtvis bra, då löser vi det för dig!

Gårdagens pass var en slitsam historia. Jag hade sprungit intervaller med en kund timmen innan och hann bara putta i mig några riskakor och aminosyror innan det var dags att köra igen vilket märktes på prestationen. Även om jag älskar att träna axlar så lyckades jag inte hitta det där UNTZet, det gick mest på rutin och vilja.

Idag var det dock en helt annan känsla på träningen. Jag åkte iväg direkt jag hade vaknat, aminosyror, PWO och AAKG (har verkligen fallit för detta kosttillskott!) och fyra riskakor till det. Redan i bilen visste jag att det skulle bli grymt! Rygg och vader på schemat och jag matade många set på få övningar. Chins, T-bar rodd, bred rodd och smala latsdrag. Därefter stående och sittande vadpress som jag supersettade med axelstabiliserande övningar, bl a denna. Ett pass som gav ett stort smile på läpparna. Träning FTW!

För de som inte ha en stående vadpress på sitt gym är detta ett väldigt bra alternativ, man kan lasta på ganska tungt och får en bra rörelse. 

Förutom att jobba som PT så håller jag i ett par gruppträningspass varje vecka. Utomhusträning två dagar i veckan, löpträning en dag och MRL (mage rumpa lår) en dag. Jag ser hur viktiga dessa pass är för deltagarna och jag får också ofta den feedbacken, ”såhär hårt hade jag aldrig kört om jag tränat själv” eller ”om jag gjort detta passet själv hade jag slutat efter de fem första intervallerna!”. Jag tror att gruppträningen fyller en väldigt viktig funktion för en stor grupp av oss tränande. Det kan vara ganska kämpigt att alltid motivera sig själv att gå och träna och om målet kanske inte är sådär väldigt konkret eller tidsbestämt (typ ett lopp) så kan det lätt bli att man skjuter träningen framför sig. Med ett gruppass har man en bestämd tid att passa och efter en tid så blir det ungefär samma deltagare på passen så det bildas en väldigt stark gemenskap, vi som alltid går på boxningen eller vi som älskar gympa osv.

Det passar förstås inte alla, en del kan inte anpassa resten av sitt liv efter särskilda tider utan får pussla in träningen där det finns luckor, en del behöver också ha träningen som sin frizon där man bara får vara ensam, inte prata med någon, bara umgås med sig själv. För mig som tränare så blir det ett härligt sätt att få möta många deltagare på samma gång och kunna förmedla mina tankar och idéer kring träningen till en större grupp. Dessutom älskar jag att se hur hela gruppen utvecklas och blir starkare eller får bättre kondition i takt med att terminen pågår.

Bild från gårdagens pass på Länghems gym. 

Det är ju ganska lustigt det där, och väldigt typiskt, att när man skriver ett inlägg om hur bra man mår och hur förhållandevis lätt dieten flyter på, då drabbas man givetvis av värsta svackan samma dag. Man får verkligen aldrig njuta av något en längre tid eller ta något för givet, då är det som att någon där uppe minsann ska visa att såna dumheter tolereras minsann inte, ner på mattan med dig igen och lid lite grann.

Gårdagen gick som i ett töcken, jag var hungrig, trött, sugen på allt möjligt, hade sega och tunga ben, tiden släpade sig fram och jag ville mest bara sova. Formen kändes skit och jag tyckte allmänt synd om mig själv. Såna här gånger dyker det alltid upp en viss typ av tankar i huvudet på mig. ”Varför ska du hålla på såhär, du duger ju precis som du är, du mådde ju skitbra, var värsta superstarka, snygga, grymma tjejen redan. Det här är ju bara dumheter, ät dig mätt istället och träna för att det är roligt!”

Om man får skoja om det så önskar jag nästan såna gånger att jag faktiskt gjorde detta av nån slags hävda mig-orsak, typ att jag inte kände mig så bra innan och försökte bli någon annan. Då kanske tankarna istället hade varit ”kör på nu tjockis, du har fan lång väg kvar att vandra innan du har rätt att känna dig nöjd med dig själv!” Jag hoppas att ni förstår att jag skojar men ibland är det verkligen som ett straff att faktiskt vara nöjd med den man är men ändå försöka utmana sig, det är lätt att tappa drivkraften.

Jag pallrade mig i alla fall upp på crosstrainern för dagens andra timme och kroppen kändes ändå helt okej, ganska stark och pigg. Gjorde det jag skulle och gick sedan mot duschen. En blick i spegeln fick hela dagens seghet och trötthet att vända. Där kunde jag nämligen konstatera att formen visst tagit ett skutt de sista dagarna, nya konturer, mer slimmad siluett över både axlar och mage. Oftast kommer det i små skutt sådär, när formen utvecklas, man kan stå helt stilla i en vecka eller två för att sen tappa rejält bara över natten. Åsynen gjorde mig glad, stärkt i min fight och fick mig att med lätthet pallra mig upp i morse igen för ytterligare en timme på den där stackars crossen. Den kommer att bli överansträngd snart som jag härjar!

Förresten missar ni väl inte att jag föreläser i Dalstorp ikväll? 19.00 är det flyttat till för att alla spinnare ska kunna hänga med också, och livspusslet är temat. Jag känner mig som en mästare på det just nu faktiskt!

Igår kväll, efter en timmes crosstrainer, helt utan att ha pumpat upp i gymmet innan. Känns faktiskt riktigt bra!

Igår hade jag finbesök på gymmet hela vägen från Örebro. Min härliga klient Rebecca hade varit i Borås på jobb och tog vägen förbi Länghem för ett pass med mig innan hon rullade hemåt igen. Axlar och mage stod på schemat för oss båda och det var såklart grymt att få både sällskap och push och en social stund för att catcha up lite. Rebecca är härlig, sprudlande av energi men samtidigt superseriös med sin träning, inget mesande, bara stenhårt hela vägen. I like it!

Vi kommer att tävla mot varandra både på DC och lucia och det känns fantastiskt kul! Jag kan inte tänka mig något roligare än att få stå där uppe med någon som man känner och som man följt hela vägen till scenen. Rebecca har en grym symmetri och en helt sinnessjukt bra rygg, förra året blev hon femma, det ska bli superspännande att se vilka förbättringar hon kan visa upp i år!

Jag fick frågan för ett tag sedan om vad det är med bodyfitness som tilltalar mig. Idag kan man ju som tjej tävla i bikini fitness, bodyfitness, womens physique, athletic fitness och bodybuilding. Grenarna ställer olika krav på muskelmassa, hårdhet, posering, fria program, klackar/barfota, olika dräkter osv. Gemensamt för dem alla är att de kräver många års hård träning och en otrolig disciplin för att sen ta sig till en tävlingsform som duger.

För mig har det egentligen aldrig funnits något annat alternativ än bf. I början var jag sugen på af men jag hade svårt med hinderbanan (numera kör de ju oftast rodd) och kände mig alltid för feg för att bli riktigt snabb i den. Bf passar min fysik, jag tilltalas av att det krävs en ganska stor mängd muskelmassa och jag gillar poseringen. Sen gillar jag att det är lite blingbling, i en ganska oglamourös vardag med svettiga träningspass, stånk och stön i gymmet, tidiga mornar och matlådor utan vare sig smak eller lukt mot slutet av dieten så känns det rätt skönt att sen få balansera upp det med att faktiskt blinga till sig lite när resultatet ska redovisas.

Varför det blev just kroppsbygge överhuvudtaget då? Ja, det kan man ju verkligen undra. Av alla sporter man kan hålla på med liksom. Mina föräldrar har alltid tränat, min pappa har alltid varit ganska biffig, jag har själv aldrig varit den där smäckra lilla tjejen utan alltid ganska rejäl, om än aldrig tjock eller så, men ingen har nog nånsin beskrivit mig som liten och slank. Jag tar plats helt enkelt, är axelbred och har alltid haft lätt för att bygga muskler. Jag tror att man faller för sporter som man känner att man har lätt för helt enkelt. Och visst, det gick ju att pressa ner den här klumpen till 45 minuter på milen förra hösten men bättre än så blir jag nog aldrig som löpare. Och det känns okej, man kan inte vara bra på allt.

Så, jag hoppas att ni nu förstår lite mer varför jag brinner just för denna sport. Jag älskar musklerna, det hårda jobbet och att det krävs en genomtänkt plan under många år för att lyckas.

Det börjar kännas i kroppen nu, att det inte är så långt kvar. För att inte tala om i huvudet. Jag är trött och sliten mest hela tiden och jag längtar efter att få ägna mig åt viktigare saker, som att laga god mat med familjen, baka, göra utflykter, mysa i soffan med lite godis, äta lunch på stan. Ja, ni märker att det är en ganska matstyrd längtan. Fem veckor är inte lång tid och sen kommer jag att kunna göra allt det där så mycket jag vill, jag påminner mig om det men ja, det känns att det inte är så långt kvar.

Jag knäppte lite formbilder igår morse. Och några idag efter att jag övat posering med min man. Herre gud vilket tålamod han får ha just nu, jag är inte precis rolig att leva med. Att göra en sån här resa är verkligen ingen enmansshow, det hade aldrig gått utan honom och hans förståelse!

Såhär ser det ut i alla fall. Nu väntar två stenhårda veckor, sen en vecka med en provtömning och laddning inför en fotografering jag har bokat. Sen en normal dietvecka till och sen den riktiga tömningen och laddningen. Sen står jag där på scenen. När man delar upp det så så känns det ju ganska hanterbart. Nu gör vi det här hörrni!

Hej dagboken!

Idag är det kakmonstret som skriver. Hon den trötta och jävligt opeppade som inte har någon karaktär. Hon som just försökt övertala sin man att hon behöver äta en sån där god jävla proteinbar, en sån där ni vet, för att orka med den här dagen. För att orka jobba. Och för att hon faktiskt inte ska behöva vara såhär trött, hon är ju faktiskt i väldigt bra form redan. Inte i tävlingsform men ändå. Hon behöver nog en sån där.

Synd (läs tur!) att hennes man inte är dum i huvudet. Han tyckte att hon skulle ta ett ägg och hålla käften. Bra där, såna män gillar vi.

Dagens träning gick i alla fall ganska bra. Inte så tunga vikter men ändå okej. Det får duga i det här skedet. Jag gjorde det i alla fall och jag drog dessutom av en riktigt bra stund på trappmaskinen efteråt. Ihop med morgonens powerwalk så kan jag summera drygt 2,5 timmes träning idag- Innan lunch. De är okej, jag ger mig själv en fyra av fem möjliga på det.

Nu ska jag jobba någon timme till. Jag väntar nog med det där ägget ändå. Jag är inte så sugen nu när jag känner efter. Lite pepsi max får det bli. Det känns bättre i samvetet. Jag vill ju faktiskt detta. Kakmonstret får vänta lite till.

Hej så länge!

Jag har fått frågan om att lägga ut bilder från innan dietstarten. Jag tänkte att det passar bra att göra det idag, dels för att peppa mig själv med en påminnelse om hur långt jag faktiskt har kommit, dels för att det ju är passande på en så kallad TBT. Throwback thursday. Det är väl då vi ska minnas var vi har varit och hur långt vi har kommit. Oavsett våra mål behöver vi påminna oss om det ibland. Att utvecklingen går framåt, även om vi inte ser det i vår vardagliga strävan.

Hang in there, oavsett vilka just dina mål är!

3 augusti, dagen innan dietstart. Det kanske kan vara intressant att veta att det skiljer ganska exakt 6 kg mellan bilderna. 

I lördags, 18 oktober, med 5 veckor kvar.

Jag tränar ganska mycket posering de här sista veckorna. 10-15 minuter efter varje styrkepass för att finslipa mina poser, öva in t-walken och jobba med att förbättra de brister jag har. Det finns några detaljer i poseringen som jag vill ändra på och för att klara det så behöver jag lägga en del tid på att lära in de nya rörelserna i kroppen. Dessutom är det viktigt att gå naturligt och snyggt i sina ganska höga klackar så det fokuserar jag också på.

Jag tar kort emellanåt för att kunna se på min posering objektivt, i spegeln ser det på något konstigt sätt alltid annorlunda ut. Det är spännande att jämföra poseringen från vecka till vecka, det händer små små grejer hela tiden och jag närmar mig det framträdande jag vill kunna presentera på scenen.

Idag har jag varit i Skövde för en fotografering. Jag ville dels föreviga den nuvarande formen, dels passa på att ta lite nya bilder till event och arrangemang framöver, helt enkelt bilder på mig in action som pt eller coach.

Jag och min man tog vägen förbi Skövde hem från Stockholm och väl på plats hade jag min adept Anna som assistent som agerade pt-kund. Vi har verkligen haft en jätterolig dag!

Eftersom jag hade fotograferingen bokad sen länge så har den här veckans test av tömning och laddning varit en förberedelse för detta, samtidigt som jag då haft en chans att testa om det upplägg jag har tänkt inför tävlingarna fungerat. Jag är mer än nöjd med resultatet och givetvis ska ni få se bilderna när de är klara. Nu väntar en god natts sömn innan tidig uppstigning, träning och sen iväg till Göteborg för en heldag med pt-kunder. Tillbaka på sedvanlig diet i en vecka innan det är dags för skarpt läge och tömningsvecka på riktigt. Tiden flyger verkligen fram just nu!

Ni är många som har frågat efter bilder från plåtningen i lördags. De kommer, men inte ännu. Jag har dock fått några smakprov av fotografen som jag delar med mig av här. Ni förstår nog att jag blev väldigt nöjd.
Idag har jag också konstaterat att det nu är ensiffrigt antal dagar kvar innan jag står på scenen igen efter typ åtta års paus. Surrealistiskt är bara förnamnet.